Street Teams

Det har varit en ganska jobbig vecka för mig denna veckan. Förkylningen har tydligen kommit för att stanna ett tag så här rinner det i öga, öga, näsa, mun. Däremot känns det okej för att alla är typ sjuka här. I onsdags rök Vanessa dit och Rachel igår och många andra med oss. Vi går runt och skojar med varandra att vi fått den så kallade svin-influensan och att hela college nu måste evakueras. Har hört att de som får svin-influensan här måste stanna på ett hotell rum med room-service. Inte helt illa med andra ord. Vet inte om ni har fått något fall av denna sviniga sjukdom i Sverige. Här är det en hel del tror jag. Nu för att lugna mormor så är det självfallet inte svin-sjukan jag har. Om man har det kräks man mycket och har ont i magen, och detta jag har haft har bara varit i halsen (det gamla vanliga) och nu näsan, så inget att oroa sig för...

Dessutom har vi ju haft praktik och jag har ju Street Teams till detta. Jag gillar inte Street Teams. Hela tanken är väl bra, att man ska hjälpa fattigare människor tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Varje lördag går jag ju ut till en gata i en förort där familjer som inte har råd att hyra eller köpa ett hus får hyra ett litet sketet hus för nästan ingenting av staten. Familjerna i de här områderna bryr sig inte så mycket om varken det ena eller det andra eller om livet så de låter allt förfalla och de är väldigt bittra människor. När vi kommer ut på lördag morgonarna möts vi av uppmärksamhets sökande barn vars pappor är fulla och skriker på dem, sen berättar slitna mammor med hål i byxorna och i tänderna om hur det kvällen innan sprängdes en bil precis utanför husen. Alla möjliga sorters djur springer runt de här husen som mer eller mindre ser ut som små soptippar. Barnen ser lika utnärjda ut som katterna. Vårt jobb är då alltså att knacka på dörrarna till de här husen och bara älska dessa människor och bry oss om dem, för ingen annan gör det. Vi pratar inte om Gud eller kyrkan utan vi ska bara vara där för dem. Hjälpa dem att städa sina hus eller klippa gräsmattan. 

Idén är som sagt jätte bra, men det funkar inte riktigt så. Idag när vi var ute var det ett enda hus av 12 som öppnade dörren och det var huset där ett gammalt par bor och gubben kan stå och prata i timmar. Annars öppnar inte de andra familjerna eller om de måste gå ut och tömma soporna gör de allt för att slippa oss. Jag känner mig såå påträngande och gillar det inte alls. De vill inte ha oss där. En tjej jag har i mitt team som jobbar med mig på min gata är en typsikt sån som tror att allt bara kommer gå bättre om man bestämmer sig för att göra det för att Gud vill så. Hela terminen har vi jagat människor på gatan så fort de öppnar dörren säger hon "skynda dig dit" sen skryter hon för de andra i street teams om hur bra det gick på vår gata idag för att vi pratade med en viss person för första gången och att hon ser en förändring, verkligheten var att denna personen inte alls ville prata med oss och vår gata har bara gått sämre och sämre. Ändå vägrar min team kamrat att erkänna det och säger att det är vi som har makten över gatan alla redan för att vi har Gud på vår sida. Jag klarar inte riktigt sånt. Vi har ingen makt att döma något, varken gatan vi jobbar på eller människorna som bor på den. Man måste vara äkta. Jag har föreslagit att vill människorna inte prata kanske vi ska lämna dem ifred en lördag och bara städa i lekparken (som förövrigt alltid är full av splittrade glasflaskor). Då säger hon bara att vi måste ge allt och itne ge upp. Jag har helt enkelt bara tröttnat.

Det som är häftigt med Street Teams är när det verkligen funkar. Vissa gator har fått otroliga förändringar men människor som blivit helade från sjukdomar och börjat blomstra i livet igen. Kanske är felet hos mig, jag kanske borde agera annorluna på min gata. Jag grunnar lite grann på det och låter er veta när jag kommer på en lösning.

Under praktiken nu har vi inte åkt ut till våra olika gator utan vi har gjort såkallade "justice projects". Det hela handlar om att förändra situationen för en hel familj. Lite som extreme home makeover fast inte extreme. Vi har under veckan jobbat i ett hus där mamman dog i cancer för en månad sedan och pappan är kvar med 5 barn i ett litet hus. Vi har måla, renoverat, städat, lagat mat, monterat nya möbler och massa andra grejer. Familjen har fått massa grejer. Allt genom sponsorer. Barnen fick ett playstation 3 och massa andra prylar. Jag har mest målat, då jag känner att jag har god erfarenhet av att måla vita garderober och dörrar. Överhuvudtaget så känner jag att det här med renovering är något jag kan... 

Ha en fortsatt bra lördag. Hörs snart igen.