Hur Det Är

Hur är det att flytta till andra sidan jorden, Egentligen? 

Nu så här efter några veckor här nere kanske ni börjar undra. Ja men hur är det, egentligen, att ta sitt pick och pack och dra ner till Australien för att bosätta sig där ett tag?

Jag har några punkter:

1. Den person man tar med sig dit man ska kommer att vara densamma. Jag kanske trodde att vissa saker bara skulle försvinna från hjärnan bara man kom tillräckligt långt hemifrån. Nu menar jag inte att jag flytt från något hemskt hemifrån eller så utan mer att de tankar man hade hemma tänker man fortfarande. Man är samma person rakt igenom, samma känslor, samma sätt att reagera, samma jag. Tex. Jag är fortfarande alltid på jakt efter mat för att jag är rädd att bli hungrig, jag tänker samma sak om människor som hemma. (hon är schysst, han är dum osv.) förstår ni? Det är inte lätt att ändra på den man är. Man kan bara vara sig själv och man kan aldrig fly från sig själv 

2. Det man tar med sig är inte bara en resväska med tillhörigheter. Man har så mycket mer. Uppväxt, kultur, vanor, ovanor, personlighet och karaktär. Man tar med 100% av sig själv. Och de 100% blir så mycket starkare när man kommer utanför sin "säkra zon". 

3. Dit man tar sig (i detta fallet sydney) kommer att vara en verklighet. Ett vardagligt liv. Trots att det kan vara en dröm som går i uppfyllelse att få ta sig någon annanstans så är det inte bara helt fantastiskt. Vissa dagar är jobbiga och vissa dagar är underbara. Precis som hemma. Man är lycklig, man är arg, man är ledsen, man är trött, man är koko, man är tacksam osv. Platsen kanske är annorlunda men livet i sig fortsätter liksom som tidigare.

4. De personer man älskar kommer man älska mer, de personer man tog för givet saknar man något enormt, de personer som verkligen betyder något saknar mig. De personer jag dagligen tänker på är de som är viktigast. Ni som bryr er om hur det verkligen går för mig här nere är vännerna jag aldrig vill förlora. 

För att sammanfatta det jag inte fick ner i några punkter så är det verkligen fantastiskt att få möjligheten att göra det jag gör och jag är så stolt över hur bra det går för mig, samtidigt undrar jag hur jag tänkte, varför just jag? varför ända hit ner? Det är ett otroligt roligt sätt att lära känna världen och alla människor från hela världen, samtidigt som det är så konstigt och onaturligt att alla dessa människor som plockats från olika delar av jordklotet och placerats mitt i mitt liv, på denna plats, just nu för att klara livet här tillsammans med mig. Att helt starta om med vänner som inte känner dig alls, du måste förklara varför du reagerar på vissa sätt (det behöver du inte göra för dina vänner hemma). Samtidigt lär du dig så mycket varje dag om människor som är så roligt. Allt är en enda stor blandning av känslor. Antar att det är naturligt med tanke på omständigheterna...

Ni ska veta att jag är så glad och tacksam för alla er som tänker på mig, ber för mig och stöttar mig. Det ger resultat och jag behöver det.